En kaffe på Möllevången!

Grupp: Elin, Anton, Lina och Sofi

Vi satte oss på ett café på torget. Vi ville se samspel och möten mellan olika människor, olika kulturer på ett och samma ställe. Till en början var det ganska tomt på folk. Men i takt med att tiden gick trillade folk in. Stämningen var bra, personalen var trevlig. En liten pojke i 13-14 års ålder torkar bord och jobbar. Han har på sin en tröja med caféets tryck och ett par mjukisbyxor med ett fotbollslags logga. Vi antar att han praoar.

Det kommer in två män i 40 års ålder. De pratar något språk som vi inte förstår. De ser glada ut, pratar mycket. Det blir aldrig liksom tyst mellan dem. De dricker bryggkaffe. Svart, utan mjölk.

Två tjejer i 20 års ålder kommer in efter en timme. Den ena dricker te, den andra en cappuccino. Ingen av dem äter.

Pojken som vi antar praoar har så lite att gör att han till och mer torkar på väggarna nu. Han säger inte så mycket, utan lyder mest den äldre mannen som jobbar på caféet. Den äldre mannen är runt 35 års ålder. Han ser utländsk ut. Det jobbar också en kvinna. Utländsk hon med. Ser ut av att vara runt 25-30 år gammal.

Efter ett tag kommer det in en kvinna och en man. De båda runt 60 år. de sätter sig vid ett bord, i en soffa, öppnar några kuvert och sitter och jobbar med dessa ett tag. Inget mer, de beställer inget att äta, ingen att dricka. Efter 20 minuter lämnar de fiket.

Bakom oss sitter två kvinnor i 40 års ålder. Den ena har converse på sig, jeans och en ganska sunkig jacka. Den andra har på sig tränings byxor, utnötta Ecco skor och en grå hoodtröja. De pratar mycket, om jobbrelaterade saker, ser inte jätte- roade ut men inte heller sura.

Runt tio tiden kommer en man in. Han har luvtröja och en stor svart jacka. Luvan är uppdragen över huvudet. Det är inte soligt ute, ännu mindre inne där vi sitter. Trots det har han solglasögonen på sig och han tar inte av sig dem när han kommer in. Han sätter sig bestämt i en soffa och sveper sin dubbla espresso i två svep. Sedan lämnar han caféet.

När vi går mot tåget igen lägger vi märke till att det är fler människor än innan. Majoriteten ser sura ut att ha utländskt påbrå. Man står i grupper och pratar, umgås. Det är främst män, och de står utanför fruktbutiker och falafelställen. Vi går förbi med ganska snabba steg för att hinna med tåget, och vi anar hur de kollar konstigt och menande på oss när vi skyndar förbi. Att fördomarna är ett faktum från oss, eller från dem är dock en fråga i sig.

Åldern på människor runt omkring är blandad. Allt från 20 åringar till medelålders män som säljer äpplen på torget till pensionerade gubbar och tanter som köper blommor och äter falafel.

Något vi också lägger märke till är att till skillnad från andra delar i Malmö, eller andra storstäder, så är man inte hela tiden på väg någonstans. Man är liksom inte i konstant rörelse, utan man stannar lite här och var, för att hälsa, prata, umgås, hålla sällskap, gå tillbaka där man började. Möllan är en mötesplats, i alla fall där vi var, vid torget. Det är ett eget litet samhälle.

Här är en bild på Mariakyrkan. Dess funktion för dess besökare samt för Möllan kommer vi att undersöka i ett senare reportage

Här är en bild på Mariakyrkan. Dess funktion för dess besökare samt för Möllan kommer vi att undersöka i ett senare reportage

Annonser

Möllevången – en farlig plats”, eller en plats fylld av liv och mångkulturalitet?

551559_10200288357470082_194870951_n

”Möllevångstorget en plats för alla” Citat torghandlare

En levande plats, där många kulturer möts. Det är det andra som slår oss när vi kommer fram till Möllevångstorget i Malmö. Det första som slår oss är en bekräftelse på de fördomar vi redan byggt upp om platsen. Folk tittar ovanligt mycket, och stämningen känns inte som hemma.  Möllevångstorget påminner mer om en utlandsvisit. Varför denna känsla för oss i första hand upplevs som negativ kan vi inte riktigt sätta fingret på. Kanske beror det på att vi möts av kulturer vi inte riktigt kan greppa, där vi inte vet hur vi ska bete oss, där vi inte riktigt hör hemma.

Dessa fördomar om Möllevångstorget raderas dock snabbt. Detta i takt med att vi bokstavligt talat möter våra fördomar. Vi går emot de som stirrar mest, mot det som känns mest främmande, mot det som känns mest obekvämt. Och innan mannen vi valt att prata med först ens har hunnit öppna munnen, vet vi redan precis ”hur han är”.  Han är fattig, kriminell och farlig. Vi blir lika förvånade som chockade då våra fördomar rasar sönder, då mannen visar sig vara en helt underbar, trevlig och social människa. Han berättar glatt om hans stora kärlek till Möllan, om hans bästa minnen och om hur Möllan är en plats för alla. Under de 25 år han jobbat som torghandlare har han aldrig stött på någon av den kriminalitet platsen är känd för i media.155666_10200288358190100_1651816798_n

Öppenhet, glädje och mångkulturalitet. Det är precis detta alla vi pratar med har gemensamt. Människorna är glädjefyllda, öppna och tillmötesgående. Alla porträtterar mer eller mindre den exakta motsatsen av en ”typisk svensk”.  När vi lämnar möllan inser vi att det var vi som var slutna, negativa och trångsynta. Det var möllan som var öppen och livsfylld. Möllan välkomnande oss med öppna armar.